Alla har vi väl under den senaste tioårsperioden någon gång upprörts av nyhetsrapporteringen om de beryktade slakttransporterna genom Europa. Knappast någon kan väl ha undgått dem. Inte heller jag. Ändå insåg jag häromdagen att jag länge har lidit av ett slags “out of sight out of mind attitude”. Det du inte ser lider du inte av. För jag visste. Men jag har ändå inte velat se. Tills jag råkade klicka på de här länkarna:

• http://www.worldhorsewelfare.org/information/video-library#videotop

(klicka på suffering continues for slaughterhorses in Europe)

• http://www.animals-angels.de/Reports-and-Documents,1045.html

(klicka på Investigation into transports of Live Animals from Spain to Italy/January-February 2006 samt Animal Welfare problems inherent in Long-Distance Transports 2006-2008)

Sidorna innehåller dokument, bilder och filmer som (bland andra grymheter mot djur) visar hur slakttransporterna faktiskt går till. Den internationella djurrättsorganisationen Animal’s Angels har t.ex. granskat 16 olika hästtransporter till Italien från olika europeiska länder: 10 från Spanien, 2 från Rumänien, 2 från Polen, 1 från Grekland och 1 från Frankrike. Genomsnittsdistansen var 200 mil. De hästar som färdades längst var de spanska, i ett av fallen närmare 300 mil.

Det här är inga nyheter. Det här är inga nya länkar. Det var bara det att jag faktiskt hade värjt mig. Jag har tidigare aldrig vågat öppna vare sig länkar eller ögon och därför inte heller till fullo förstått vad det handlar om. När jag satt där och genomled dessa filmer och bilder gick mina tankar om och om igen till tiden strax efter andra världskriget, då koncentrationslägrena öppnades och människor världen över sa; ”men vi visste inget” eller; ”visst kände vi till att det fanns koncentrationsläger men vi förstod inte hur fruktansvärda de faktiskt var”. Nä, för man ser bara det man vill se. Så är det.

Förstå mig rätt. Jag har inget emot att man slaktar hästar eller att man äter hästkött. Det senare gör jag själv. Det jag reser mig emot är hur dessa arma djur behandlas på vägen. Och det gäller naturligtvis inte bara hästar! Men när det gäller hästar sker den övervägande delen av dessa longdistanstransporter dessvärre just till Italien. Italien är det land där man konsumerar mest hästkött i hela Europa, cirka ett kilo per person och år enligt det italienska hälsodepartementet. Inte mindre än 213.000 hästar möter varje år sin död i ett italienskt slakteri (att jämföra med 5 447 i Sverige år 2000, saknar dessvärre aktuell siffra). De flesta av de här hästarna har de sista dagarna dessförinnan fått utstå det lidande och den förnedring som slakttransporterna till Italien faktiskt innebär. Så ändas deras liv.

Jag vet ännu inte vad jag ska göra med mina nya insikter. Eller vad jag kan göra. Aldrig mer äta italienska charkuterivaror som är det absolut godaste jag vet? Jag vet inte. Vet ni?

Tydligen finns det nu ändå krafter inom Italien som vill göra något åt situationen. Nyligen har Francesca Martini, på det italienska hälsoministeriet, lagt fram ett lagförslag om att förbjuda all vidare försäljning av hästkött i landet. Motivationen är att ”hästars värdighet ska respekteras”. Motionen har vunnit betydande stöd över partigränserna och bland sympatisörerna finns även den italienske jordbruksministern, Luca Zaia, som har sagt att hästar inte ska ätas utan förtjänar att bli betraktade på samma sätt som katter och hundar. Hans uttalande har visserligen väckt ilska bland människor i hans hemregion Veneto där hästkött anses vara en delikatess och många varnar nu för att ett förbud bara kommer att leda till att slakten fortsätter illegalt.

Det går bra att kommentera "Nicoles Funderingar" på

Hobbyryttare - okunniga???

År 2010 är året då Jordbruksverket anslår pengar till aktörer som ser till att ”god välfärd för hästar uppnås” och Svenska Ridsportförbundet säger sig särskilt vilja satsa på att ”främja hästens välbefinnande”. Tänk, vilket sammanträffande!

På frågan vad som skulle behöva förbättras på tävlingssidan när det gäller hästens välbefinnande svarar emellertid Ridsportförbundets ordförande, Bo Helander, att han för närvarande inte ser någon anledning att förbättra något alls:

• För närvarande tycker jag inte att det är något större problem inom tävlingssporten i Sverige, säger han på Svenska Dagbladets Idagsidas nätupplaga.

Nähä? Inte det? Så bra då (man kunde ju annars tänka sig att diskussionen om rollküren och Åke Svanstedt möjligen skulle ha satt lite avtryck).

Nej, Bo Helander är i likhet med andra inom etablissemanget istället orolig för oss hobbyryttare:

• Vad vi tänker mer på är alla människor som skaffar häst utan att ha särskilt mycket kunskaper. De befinner sig inte på tävlingssidan utan är hobbyryttare. Det allra jobbigaste är de som inte är medlemmar i Ridsportförbundet och som ändå driver egna stall, de har ofta väldigt lågt hästkunnande. Den gruppen vill vi gärna nå.

Jaha, ja. Har han provat via Hobbyryttaren månne? Eller sett det utbud av kurser och utbildningar som förmedlas här och på andra hästsajter?

• På det hela taget har hästkunskapen hos dem som tävlar blivit bättre, fortsätter Helander. Det finns ett större kunnande. Men när det gäller hästhållning i busken är det mer tveksamt.

Så huka er alla där ute i buskarna! Ni förstår väl själva att ni inte kan ha häst om ni varken tävlar eller är med i Ridsportförbundet! Någon ordning får det väl ändå vara!

Nicole

Hur tänkte de då?

I söndags hade schweizarna folkomröstning. Det har de lite titt som tätt för att låta befolkningen vara med och påverka samhällsutvecklingen. Denna gång gällde det frågan om djur som blivit illa behandlade skulle kunna få rätt till advokat. En ganska fantastisk tanke i ett land som redan har en av världens hårdaste djurskyddslagar! Dessvärre röstade majoriteten av dem som röstade nej.

Hur tänkte de då, kan man undra? Uppenbart är att när det gäller djur så tänker vi människor väldigt olika. Det var som när jag för en tid sedan läste insändarsidan i Apotekets tidning Apoteket. Flera läsare var chockerade över att tidningens chefsredaktör i en ledare hade lovordat tanken att fler äldreboenden skulle tillåta sällskapsdjur. Naiv som jag var trodde jag först att upprördheten gällde djuren. Att det kanske inte alltid är så lämpligt för ett djur att vara föremål för en dement människas omsorg. Men nähä då. Det var inte alls det saken gällde (med undantag av en anonym insändare som påpekade att djur inte är någon terapeutisk metod och därmed inte bör utsättas för människor som inte är friska eller vid god mental hälsa.) Nej, upprördheten gällde det totalt oansvariga i att släppa in pälsdjur i offentliga miljöer där det kan finnas allergiker!

Suck igen! Självklart ska man ta hänsyn till allergiker (själv tror jag visserligen stenhårt på hygienhypotesen men den är kanske inte så tillämplig på äldre människor som redan har blivit allergiker)! Men när det nu finns forskning som bekräftar djurs positiva inverkan på människors hälsa, borde man då inte försöka tillgodose båda behoven? Pälsdjursfria äldreboenden såväl som äldreboenden som tillåter sällskapsdjur? Varför skulle det vara en omöjlighet? Tänk förresten om man kunde slå ihop ett katthem med ett äldreboende! Katterna skulle få någon som brydde sig om dem och åldringarna skulle få någon att bry sig om. Skulle inte det vara att göra två flugor på smällen?

Nicole

Rätten att röra på sig.

Jag förundras alltid över att så fort våra lagstiftare försöker göra den här världen till en bättre värld att leva i för våra djur så uppstår alltid ett visst knotande. Alltid är det någon som känner sig trampad på tårna, förbisedd eller missförstådd. Från och med augusti i år får hästar inte stå uppbundna mer än 16 timmar per dygn och de ska ges tillfälle till daglig utevistelse i hagar eller paddockar som är så stora att de faktiskt kan galoppera. Det låter som minst sagt rimliga krav i mina öron.

Men inte då. De nya reglerna ställer nämligen till problem. Dels för de som har dyra tävlingshästar vilka antas vara så domesticerade att de inte längre kan röra sig på egen hand utan att dra på sig kostsamma skador (att studier i Australien visar att runt 33 procent av dressyrhästarna, 31 procent av fälttävlanshästarna och 20 procent av distanshästarna uppvisar stereotypa beteenden tycks inte förändra inställningen). Men också för vissa ridskolor som menar att de inte har resurser att tillgodose de nya djurskyddskraven:
- De här reglerna förstör för barn och ungdomar, säger t ex ridskolechefen på Östermalms ridskola till Svenska Dagbladet (SvD, Idagsidan 16/2-10).

Hallåååå? Vi talar om rätten till ynka 8 timmars möjlighet att röra på sig! Det är faktiskt bara en tredjedel av ett helt dygn. Resten av tiden får alltså de som fortfarande så vill, hindra dessa djur att göra just det som de har haft 60 miljoner år på sig att anpassa sig till (minus de 6000 år som vi människor har varit med i hästarnas liv).
Men nej:

- Det kommer att bli fruktansvärt. Vi behöver bygga om hela stallet och göra boxar, vilket betyder att vi bara får plats för hälften så många ridskolehästar. Det innebär att vi får höja ridpriserna och många elever kommer inte att kunna rida kvar”, säger ovan nämnda ridskolechef.
Jaha? Och? Ska hästarna fortsätta leva ett onaturligt och osunt liv istället? Hur kan man överhuvudtaget tänka tanken att ett barns möjlighet att rida rättfärdigar en annan varelses lidande? Jag förstår det bara inte.

Men det är väl som vanligt. Djuren är här för vår skull. Våra nöjen, behov och bekvämlighet går alltid, alltid före deras välfärd.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan

18 Februari 2010

Foto Lovis Wetterlind

Varför jämföra?

De senaste veckorna har man haft en intressant och lovvärd artikelserie på Svenska Dagbladets ”Idagsidan” om de nya idéer som sakta vinner mark inom ridskolevärlden.

På temat "Fred i stallet” tar man upp hur den gamla militärstilen med auktoritärt ledarskap visavi såväl elever som hästar alltmer ifrågasätts till förmån för ett mjukare och mer inkännande förhållningssätt. Mindre av sporrar och spö, bort med bestraffningar och fram för teorier som förespråkar pedagogik, psykologi och förståelse för hästens behov.

Bland annat tar man upp de skärpta bestämmelser som träder i kraft den 1 augusti som säger att hästar ska ges tillfälle till daglig utevistelse i hagar eller paddockar som är så stora att de kan galoppera. Att en av våra tyngre dagstidningar bereder frågor som dessa så pass stort utrymme är glädjande! Svenskans Idagsidan har ju i årtionden varit ”livsstilssidan” nummer ett.

Att man i detta sammanhang nu diskuterar livsstilen (inte bara människornas utan även hästarnas!) i stall och på ridskolor visar med all önskvärd tydlighet att ett liv med hästar numera är något som angår var och varannan svensk. Dessvärre hörs också ett och annat gnöl: folk som tycker att lagstiftarna borde ha viktigare saker att fokusera på, att till exempel åldringars rätt till daglig utomhusvistelse borde gå före hästarnas… Suck!

Varför överhuvudtaget göra den jämförelsen? Det ena goda behöver väl inte utesluta det andra?

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan